BHVQ

Förbättringsarbete inom barnhälsovården

Krav på ekonomisk effektivitet och minskade resurser i hela hälso- och sjukvården har ökat behovet av rutinmässig uppföljning och förbättringsarbete i de olika verksamheterna. Av 31§ hälso- och sjukvårdslagen [1] framgår att kvaliteten i verksamheten inom hälso- och sjukvården systematiskt och fortlöpande skall utvecklas och säkras. Barnhälsovården i Sverige har sedan länge arbetat systematiskt med att samla in data i syfte att mäta vissa delar av verksamhetens program och barns exposition för hälsorelaterade levnadsvanor. På nationell nivå har uppgifter om amning samlats in sedan 60-talet och data om föräldrars rökvanor sedan 1999. Vaccinationstäckningen i barnpopulationen har följts sedan 1981. En mer enhetlig datainsamling i kvalitetssäkrande syfte föreslogs också för barnhälsovården 1994 av Socialstyrelsen i rapporten Skydda Skyddsnätet [2].

Olika mått på barnhälsovårdens verksamhet har också samlats in regionalt i olika delar av landet under längre eller kortare perioder. Alla dessa datainsamlingar har skett på aggregerad nivå. Med aggregerad menas att data på individer räknas ihop för en viss enhet, t.ex. en BVC, och rapporteras på detta sätt. I två län i Sverige, Örebro och Uppsala, har dock individbaserad datainsamling från barnhälsovårdens reguljära verksamhet skett sedan slutet av 70-talet [3, 4]. Individbaserade data möjliggör ett betydligt effektivare utnyttjande av insamlade data då uppgifter på en individ kan kopplas till annan information på samma individ. T.ex. kan andelen ammade presenteras för olika undergrupper som kön, förstagångsföräldrar eller antalet dagar barnet stannat på sjukhuset efter förlossningen. Individbaserade data kan även i forskningssammanhang samköras med nationella register där data kopplas samman med hjälp av personnummer. Samkörningarna utförs av någon myndighet, oftast Socialstyrelsen eller Statistiska centralbyrån och avidentifieras som regel innan leverans för att minska risken för integritetsintrång.

Förbättringsarbete och kunskapsstyrning

Förbättringsarbete baserat på insamlad kunskap om verksamheten inom svensk barnhälsovård drivs sedan länge av de regionala utvecklingsenheterna för barnhälsovård runt om i landet. Dessa svarar bl.a. för kompetensutveckling, metodutveckling och stöd till personal på de lokala BHV-enheterna. Baserat på insamling av kvalitetsdata under det senaste kalenderåret skapas en årsrapport eller sammanställning av data på BVC-nivå som diskuteras vid besök eller träffar med berörd BHV-personal och deras närmaste chefer, se figur 1.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Figur 1. Nuvarande process för datainsamling och återkoppling inom barnhälsovården på lokal nivå.

Som ett ytterligare sätt att medverka till ett mer sammanhållet arbete för ökad kvalité och ständigt lärande inom svensk hälso- och sjukvård införs för närvarande ett antal nationella programområden för kunskapsstyrning. Det finns 23 nationella programområden (NPO) och ett nationellt primärvårdsråd. De leder kunskapsstyrningen inom sitt respektive område. Ett NPO består av experter med bred kompetens inom fältet och representation från samtliga sjukvårdsregioner. Barnhälsovården tillhör NPO för barns och ungas hälsa.

De nationella programområdena har bl.a. till uppdrag att

  • leda och samordna kunskapsstyrningen inom aktuellt fält
  • följa upp och analysera sitt område, göra behovsanalyser och identifiera när det saknas kunskapsstöd
  • bidra i arbetet med hur relevanta nationella kvalitetsregister utvecklas och används
  • omvärldsbevaka
  • bidra i arbete med eventuella statliga satsningar.

Inom ett NPO kan skapas nationella nationella arbetsgrupper (NAG) för olika diagnosområden eller specifika frågor eller verksamhetsområden.

En viktig del i systemet för kunskapsstyrning utgörs av de nationella kvalitetsregistren.

Nationella kvalitetsregister

Det första svenska nationella kvalitetsregistret inom hälso- och sjukvården, knäplastikregistret, startade redan 1975 [5]. I början av 1990-talet ökade intresset för evidensbaserad vård och Socialstyrelsen och dåvarande Landstingsförbundet började bygga upp kompetensresurser för att stödja utvecklingen. 2012 tecknade regeringen och Sveriges kommuner och landsting (SKL) en överenskommelse om en 5-årig satsning på ekonomiskt och resursmässigt stöd till de nationella kvalitetsregistren för ökad användning i vårdens förbättringsarbete [6]. Idag finns ett  drygt 100-tal nationella kvalitetsregister inom olika delar av hälso- och sjukvården som drivs av professionerna inom respektive område. Syftet med nationella kvalitetsregister är att data ska användas för kontinuerligt förbättringsarbete, för produktion av statistik och för forskning.

Indikatorer och mått

För att skapa ett register för förbättringsarbete som fyller sitt syfte behöver verksamheten definiera centrala mått, eller indikatorer, som beskriver verksamhetens kvalité och som är så valida och reliabla som möjligt [7]. Indikatorerna bör vara väl beskrivna och väl förankrade i verksamheten. Alla mått behöver definieras och dokumenteras så att de tolkas och mäts på samma sätt av alla som samlar in data [8]. För att hitta lämpliga indikatorer behöver man kunskap om olika aspekter av verksamheten. Indikatorer kan beskriva verksamhetens resurser (strukturmått), verksamhetens insatser och program (processmått) och verksamhetens påverkan på patientgruppen (resultatmått) [9]. Dessutom vill man gärna ta del av patienternas egna uppgifter om resultat av vården, s.k. patient reported outcome measures (PROM), eller uppgifter om deras erfarenheter av vården, s.k. patient reported experience measures (PREM) [10].

Alla kvalitetsmått bör om möjligt förses med målnivåer [11]. Det gäller för såväl strukturmått som process- och resultatmått. Antal barn per heltid sjuksköterska på BVC, andel barn som genomgår screeningundersökning för syn eller hörsel eller täckningsgraden barn som nås av barnhälsovårdens insatser är alla exempel på kvalitetsmått som kan och bör förses med målnivåer. Kring målnivåerna bör finnas nationell konsensus och de bör också vara möjliga att uppnå. Målnivåer ger verksamheterna en riktningsanvisning och bättre möjlighet att utvärdera sitt arbete jämfört mot en standard. Målnivån bör också om möjligt vara kopplad till ett känt utfall. T.ex. bör andelen vaccinerade barn i ett område vara tillräckligt stort för att effektivt skydda även ovaccinerade individer.

 

Referenser

  1. Hälso- och sjukvårdslagen, 1985:1100; 2f § första st. 1982.
  2. Socialstyrelsen, Skydda skyddsnätet! En utredning om barnhälsovårdens funktion och uppgifter under 90-talet. 1991: Stockholm.
  3. Ekholm, L. and M. Lindh, Barnhälsovården, Statistik 2017. 2018, Barnhälsovårdens länsenhet: Örebro.
  4. Magnusson, M., et al., Barnhälsovården i Uppsala län – Årsrapport 2015. 2016, Barnhälsovårdens länsavdelning: Uppsala.
  5. Nationella kvalitetsregister. Kvalitetsregistrenas historia. http://www.kvalitetsregister.se/sekundarnavigering/omnationellakvalitetsregister/kvalitetsregistrenshistoria.4.7b127e9b142b85fdb6c17c.html. 2014 2014-11-28].
  6. Nationella kvalitetsregister. Satsning på nationella kvalitetsregister. http://www.kvalitetsregister.se/sekundarnavigering/omnationellakvalitetsregister/satsningen20122016.4.7b127e9b142b85fdb6c18f.html. 2014 [cited 2014 2014-11-28].
  7. Nationella Kvalitetsregister. Valideringshandbok. http://www.kvalitetsregister.se/sekundarnavigering/valideringshandbok.4.42e2e0a7143003c9eed8a30.html. 2014 [cited 2014 2014-12-02].
  8. Kvalitetsregistercentrum Stockholm, Handbok för kvalitetsregister. 2012, Kvalitetsregistercentrum Stockholm.
  9. Edström, A., C. Svensson, and J. Olsson, Att mäta för att veta. Praktiska råd och tips om mätning och uppföljning i samband med utvecklings- och förbättringsarbete i hälso- och sjukvården. 2005, Sveriges kommuner och landsting.
  10. PROM-Center. PROM-Center. http://www.promcenter.se. 2014 2014-11-28].
  11. Socialstyrelsen, Att sätta mål – förslag till modell för målsättning av indikatorer i Socialstyrelsens nationella riktlinjer för cancervård. Dnr 22497/2011. 2012.